Här beskrivs händelserna, i spåren av 11 september och terrorattackerna 2001 och ”kriget mot terrorismen som förkunnades av George Bush. Vem minns inte hans stolta ordspråk i ett TV tal efter den 11 september: ” Antingen är ni med, eller mot”.

Obama administrationen har som del i ett allt hårdare tryck mot en slutgiltig uppgörelse i Afghanistan kommit underfund med, igen, att kriget kan inte vinnas av dem. I förra månaden nåddes en preliminär överenskommelse (om man nu får tro på detta) med talibanernas förhandlare som skulle inkluderat [...]]]> USA vs. TALIBANERNA – I EN SLUTUPPGÖRELSE

Obama administrationen har som del i ett allt hårdare tryck mot en slutgiltig uppgörelse i Afghanistan kommit underfund med, igen, att kriget kan inte vinnas av dem. I förra månaden nåddes en preliminär överenskommelse (om man nu får tro på detta) med talibanernas förhandlare som skulle inkluderat överföringen av fem afghaner från amerikanska frihetsberövande på Guantanamo Bay, Kuba, och talibanernas offentliga avståndstagande från internationell terrorism.

Affären krävde att fångarna ska skickas till husarrest i Quatar, där talibanerna planerade att öppna ett kontor, och ytterligare åtgärder från båda sidor enligt både amerikanska och europeiska tjänstemän som skulle diskutera de känsliga förhandlingar men endast på villkor av anonymitet. Hittills har inga fångar i Guantanamo lämnat fängelset som påtryckningsmedel i en större affär. Det stod klart att närmade sig och kom fram till äkta fredsförhandlingar efter nästan ett år av förhandlingar, sade en av tjänstemännen. Men det visade sig kort därpå att avtalet slutligen kollapsade efter att Afghanistans president Hamid Karzai drog sig undan avtalets villkor.

”Just nu har det slutat”, säger en högt uppsatt tjänsteman i Obama administrationen. ”Alla tar ett djupt andetag.” Kontakter förväntas att återtas med talibanerna i början av det nya året. Förhandlingarna återspeglar en markant förändring under det senaste året i vad förvaltningen tror är både acceptabelt och möjlig att uppnå i Afghanistan, bortsett från det centrala målet att eliminera al-Qaida och möjligheten att kunna återupprätta en afghansk närvaro. 

Besvikelse i regeringen i Afghanistan och Pakistan, ekonomiska och politiska påtryckningar på hemmaplan, och en ren trötthet med den nu tio åriga satsning som har lett till betydligt sänkta förväntningar som USA och dess allierade har i samband med det planerade tillbakadragandet av alla utländska trupper i slutet av 2014. Behovet av att utforma en heltäckande, realistisk exitstrategi underströks också i en nyligen avslutad ”National Intelligence Estimate” om Afghanistan, en sekretessbelagd bedömning som lämnas av amerikanska underrättelsetjänster. Tjänstemän som är bekanta med dokumentet beskrev det som jämnt pessimistiska om landets framtid, eller som en av tjänstemännen beskrev det ” Vi är inte ute efter Nirvana, vi är ganska hoppfulla om ett afghanska bra nog.” Det är ramarna som diskussionerna gäller, det är därför vi jobbar så hårt för en försoning. USA:s befälhavare har sagt att talibanernas intresse i samtalen kommer från koalitionens vinster på slagfältet. Medan andra tjänstemän säger att de tror att rebellerna är mer eller mindre i samma position som amerikanerna i prognosarbetet att konflikten kommer att nå ett övertygande slut. Talibanska ledare kan tro att den politiska situationen bättre kommer att positionera dem för framtida kamper nu efter ett kommande trupptillbakadragande.

Kortfristiga avtal med rebellerna, som tex. inrättandet av vapenvila i vissa zoner kan påverka beslutet om när man ska överlåta området till afghansk kontroll. De övergångar kan i sin tur bestämma takten för trupptillbakadragande, liksom långsiktiga bedömningar över vad som kan ses vara tillräckligt bra i fråga om stabilitet och statens kontroll. Förhandlingar med Karzai under ett pågående amerikanska truppernas närvaro bortom 2014 – Pentagon arbetar med antalet om 10 – 30 000 man – men kommer att påverkas av om andra länder i regionen upplever att närvaro som bidrar till eller undergräver sin egen säkerhet som mål.

President Obama har redan beställt ett tillbakadragande i september av minst 33 000 soldater som sändes till Afghanistan under förra året. Den stora debatten gäller försvar sade en tjänsteman, kan du komma med ett alternativ över vad som kommer att hända under närmsta 12 månaderna efter att ha utnyttjat krediten, och med största sannolikhet blir det igen militären som förmodligen kommer att säga ”låt oss hålla65 000”som kommer att finnas kvar, medan Vice president Biden sade att låt oss kommer ner snabbt till 20 000 man men förmodligen är verkligheten att det kommer att ligga mittemellan.

Gen. John R. Allen, befälhavare för USA:s och Natos styrkor i Afghanistan sade förra veckan att takten i tillbakadragande efter september inte kommer att lösas förrän hans personal fullbordar en ”strategi baserad diskussion och lösning” som nu pågår och erhåller specifika order från Obama. Men Allen visade också på att en förändring av uppdrag redan har beslutats eftersom amerikanska trupper flyttas gradvis från breda upprorsbekämpningens verksamhet och ”skuldra till skuldra” partnerskap jämsides med afghanska trupper för en rådgivande roll.

Förvaltningen hoppas på att alla delar i strategin att arbeta tillsammans i maj, när Natos ledare på nytt träffas i Chicagos toppmöte för att fylla ut planer att uppnå 2014 års tillbakadragande. Inte allt kommer naturligtvis att ske i tid till mötet men vi skulle vilja vara redo för att kunna ge en intelligent presentation sade en av tjänstemännen. För nu ser vi alla att försoning är ett av de främsta målen och den viktigaste pelaren i vår strävan.

Av potentiell överföring av fångar från Guantanamo har det krävts ett halvdussin möten i år mellan amerikanska representanter och en delegation bland talibaner ledd av Tayyib Agha, medhjälpare till afghanska talibanernas ledare Mohammed Omar. Tyska tjänstemän har haft andra möten med andra representanter bland talibanerna.

”Vi tror att vi pratar med rätt personer, de som har förmågan att göra förtroendeskapande åtgärder”, sade en av de högre tjänstemännen. ”Vi visste vad vi ville – ett uttalande mot den internationella terrorismen” som skulle innebära ett offentligt brytande med al-Qaida liksom ett liknande uttalande till stöd för Afghanistans konstitutionella demokrati och ett avtal om att inleda förhandlingar med den afghanska regeringen. De vill å sin sida ha ”fem fångar från Guantanamo”, bland 20 afghaner som hålls där, ett kontor i Qatar till vilket vi sade ok (USA) men bara för att förhandla med afghanerna, inte för propaganda, inte för rekrytering, inte för en alternativ regering men om framtiden för Afghanistan. Till en början hade man förhoppningar om att ett avtal skulle kunna presenteras vid en internationell konferens som tex. Bonn i december men det strandade. Ett avtal har för närvarande kört ner sig eftersom amerikanska advokater uttryckte sin oro över detaljer, inklusive de restriktioner kongressen har släppt ut på överföringar av fångar i Guantanamo – gällande talibanernas medlemmar. USA vägrade att släppa fångar och ingendera sida var glad över att överföra dem till ett afghansk fängelse. Även om Qatar redan erbjudit sig att sätta dem i husarrest och bevaka dem sade Karzai nej till detta i skedets sista minut. Och det är just Karzai som är den svåraste delen att övertyga. Enligt en tjänsteman har Karzai hållits fullt informerad under hela processen men hans inställning har varit kritisk. Som president i Afghanistan har han misslyckats med att bygga upp sitt egna politiska stöd på hemmaplan bland mäktiga afghanska aktörer, särskild bland etniska tadzjiker och andra krafter i norra delen av landet vars motstånd mot fredssamtalen slutade med att hans fredsförhandlare Burhanuddin Rabbani mördades i september.

När preliminära överenskommelser dog ut, har nya vägspärrar satts upp. Afghanistan drog hem sin ambassadör från Qatar eftersom en afghansk tjäsnteman sade att Qatar inte hållit Kabul fullständig informerad om sina handlingar. Och från Karzais kontor fastslog man att inga taliban kontor ska öppnas förrän rebellerna stoppa deras våld mot folket i Afghanistan och en sådan borde finnas i Afghanistan, Saudiarabien eller Turkiet, inte i Qatar.

Efter att kongressens ledare i efterhand informerades om detta fördömde en lagstiftare några förhandlingar med talibanerna. Politiska påtryckningar av detta slag kommer säkerligen att öka i takt med det amerikanska presidentvalet.   

Enligt en av de europeiska tjänstemännen sade han, vad som behövs nu är ”en fredsprocess med gemensam beredskap av alla stora aktörer” och för att göra detta behövs det mod. Problemet som så ofta är att det finns på den ena sidan men den andra sidan är antingen inte redo eller ser enbart på dess risker.

Onekligen så är det så att Afghanistan och Pakistan är en del av stormaktspolitiken och lär säkerligen inte försvinna från kartan under de närmsta tio tjugo åren. 

Samtidigt som en central kapitel Omar Khadr är sorgligt saga ingått i år, är berättelsen om de yngsta och den enda kanadensiska (och västerlänning) bland de 176 fångar på Guantanamo Bay långt ifrån över.

I slutet av oktober, accepterade han en affär för att undvika en tvivelaktig [...]]]> OMAR KHADR – EN KANADENSISK PARIA

Samtidigt som en central kapitel Omar Khadr är sorgligt saga ingått i år, är berättelsen om de yngsta och den enda kanadensiska (och västerlänning) bland de 176 fångar på Guantanamo Bay långt ifrån över.

I slutet av oktober, accepterade han en affär för att undvika en tvivelaktig militär rättegång och långa fängelsestraff vid fällande dom, och erkände sig skyldig till fem avgifter under 2009 US Military Commissions Act, däribland “mord av en utlänning opriviligierad kombattant” och “att ge materiellt stöd till terrorismen “- brott som skapats efter hans tillfångatagande av amerikanska styrkor i Afghanistan.

I utbyte fick 24-årige, Toronto födda Khadr en åtta års fängelse. Han kommer att tillbringa ett år i Guantánamo Bay, varefter han kan begära (och sannolikt få) återsändande till Kanada under grunden affären.

Enligt villkoren för Kanadas internationell överföring av lagöverträdare lag är Khadr förväntas avtjäna resten av sin tid i en provinsiell anstalt för vuxna – sedan han var en ungdom vid den tidpunkt då brottet begicks – och vara berättigad till villkorlig frigivning efter ett år och åtta månader, eller till sommaren 2012, enligt en av hans kanadensiska advokater.

Men medan Khadr kan då vara en fri man, föreslår Nate Whitling att en del av rättspraxis från hans klients rättsliga tvister i den federala domstolen kunde Federal Court of Appeal och Kanadas högsta domstol (SCC) begränsa tjänstemän vid utrikesministeriet och internationell handel (DFAIT) och kanadensiska Security Intelligence Service (CSIS) medel i framtiden.

“Kanadensiska tjänstemän som åker till andra länder kommer att vara bundna av stadgan i den mån att när de är interagerar med kanadensiska medborgare utomlands”, säger Whitling, vars tvister praktiken fokuserar delvis på internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter i Edmonton företaget , Parlee McLaws LLP.

Men som tillade han, SCC: s beslut i Kanada (rättvisa) mot Khadr, [2008] SCJ Nr 28, betonade att det liv, frihet och säkerhet garantier enligt S. 7 i stadgan tillämpas på förhör av Khadr i Guantánamo Bay marinbasen på Kuba genom att DFAIT och CSIS tjänstemän, eftersom processen kränkt Kanadas skyldigheter enligt internationell rätt.

Den domstol som avses andra beslut, såsom en från sin amerikanska motsvarighet i Rasul v. Bush, 542 US 466 (2004), där den amerikanska högsta domstolen att fångarna på Guantánamo olagligt hade nekats tillträde till habeas corpus, och att förfaranden som de skulle åtalas brutit mot Genèvekonventionen. I Khadr (2008), som SCC också till sitt tidigare beslut i R. v. HAPE, [2007] SCJ Nr 26, i vilket domstolen enhälligt ansåg att vördnad som krävs för att principen om hövlighet, som innebär acceptans av utländska lagar och förfaranden när kanadensiska utländska tjänstemän är verksamma utomlands, “slutar där tydliga brott mot internationell rätt och grundläggande mänskliga rättigheter börjar. ”

I SCC: s andra beslutet om Khadr situation i Guantanamo Bay fängelset, Kanada (premiärminister) mot Khadr, [2010] SCJ Nr 3 kom domstolen med tidigare domar av den federala domstolen och den federala appellationsdomstolen att Khadr hade rätt till gottgörelse enligt S. 24 (1) i stadgan, eftersom hans konstitutionella rättigheter kränks när en DFAIT tjänsteman intervjuade honom 2004, att veta att Khadr hade utsatts för av amerikanska myndigheter till en sömn-deprivation teknik. Känd som “frequent flyer-program,” det handlade om fysiskt flytta Khadr var tredje timme under tre veckor för att göra honom mindre resistenta mot förhör. Dock försökte åtgärda Khadr – att den federala regeringen förpliktas att begära hans hemresa – nekades “, med tanke på det konstitutionella ansvar för direktionen att fatta beslut i frågor om utrikespolitik.”

Regeringen har ännu inte ge Khadr med någon åtgärd. Det skulle kunna komma i form att ifrågasätta giltigheten av uppgörelse överenskommelse mellan Kanada och USA när han är tillbaka på kanadensisk mark, enligt grundlag lärd Errol Mendes.

“Hans advokater skulle kunna säga att han bör friges omedelbart sedan grunden affären i sig en kränkning av hans rättigheter. Högsta domstolen i Kanada har redan sagt att medverkan av kanadensiska tjänstemän i hans förhör uppgick till en kränkning av hans konstitutionella rättigheter “, sa Mendes, en professor i juridik vid universitetet i Ottawa: s gemensamma lag avsnitt och redaktör och chefredaktör för National Journal i konstitutionell rätt. “Eller Khadr kunde spendera all den tid han har kvar att uppfylla förlikningsavtalet, men stämma skiten ur regeringen för miljontals dollar.”

Fortfarande, i en kommande artikel om Khadr (2010) ska visas i Högsta domstolen Law Review, skrev University of Toronto professor i juridik Audrey Macklin att “Khadr har dumpats i modern till alla rättsliga grått hål, platsen för höger utan att åtgärda. Och en juridisk grått hål är egentligen lite mer än ett svart hål dekorerad med rättsliga tapet. ”

I en intervju förklarade hon att även om de inte håller kanadensiskt medborgarskap “kan skada”, är en kanadensisk medborgare “hjälper inte när någon betraktas som en paria av regeringen.

“Regeringens ståndpunkt är att den inte är skyldig kanadensiska medborgare någon skyldighet att hjälpa dem på något sätt när deras grundläggande rättigheter kränks utomlands. Regeringen hävdar absolut och oinskränkt rätt att välja vilka kanadensare att skydda. ”

Oavsett en syn på Omar Khadr, bör detta påstående av oförklarliga diskretion oroa alla kanadensare som reser utanför landet. Och hittills har SCC varit ovilliga att motsäger regeringens ställning, sade Macklin.

Nathalie Des Rosiers, den kanadensiska Civil Liberties Association (CCLA) s chefsjurist, sade i en intervju att den federala regeringen måste skapa tydlighet om vilka kriterier den tillämpar för att fastställa om det kommer att hjälpa ett kanadensiskt i nöd utanför landet, eftersom det i senaste åren budskapet har varit blandade.

För två år sedan en federal regering-chartrade jetplan vispas kanadensiska Brenda Martin bort från ett mexikanskt fängelse tillbaka till Kanada, där hon var kort häktad i förvar innan de villkorligt frigiven för tid serveras. Men Maher Arar utstå tortyr som en misstänkt terrorist i en liten syriska cell inför en federal statlig utredning friade honom av någon terrorist band, en federal domstol i fjol var tvungen att för regeringen att utfärda ett pass till Abousfian Abdelrazik, som var fast i Sudan sex år, och under 2009 Suaad Haji Mohamud var strandsatta i tre månader och tillbringade åtta dagar i fängelse i Kenya, där hon anklagades för identitetsstöld – på Kanadas rekommendation – efter kenyanska invandring tjänstemän hävdade hennes ansiktsdrag matchade hennes kanadensiskt pass (DNA-test senare verifierat sin identitet). Alla tre människor håller kanadensiskt medborgarskap.

“Det ser illa ut om regeringen hjälper vit kanadensare, men hjälper inte racialized kanadensare”, säger Des Rosiers, som är tjänstledig som professor vid universitetet i Ottawa civilrättsliga delen. “Kanske finns det goda skäl, men de borde vara mer synliga för allmänheten.

“Mendes tror premiärminister Stephen Harpers regering tagit beslutet att Khadr” var inte värt att kämpa för “, även om han fortfarande omfattas av ett” potentiellt olagligt frihetsberövande “enligt internationell rätt.

“Regeringen gör distinktioner mellan olika typer av kanadensiska medborgare, och några har fler rättigheter än andra. Om det känns någon är inte värdig att få fullt skydd i Kanada, kommer det inte lyfta ett finger. I själva verket kommer den att underlätta en främmande stat så att du i grunden ruttna i vilken kondition du befinner dig “, sa Mendes. “Därför är jag överens med oppositionen om att en kanadensisk är ett kanadensiskt är en kanadensisk. Om vi ​​börjar göra skillnad, vi går ner en mycket hal is. ”

För att undvika det från att hända, är Des Rosiers till förmån för skapandet av en ny federal “ombudsman” som skulle representera alla kanadensare i behov av hjälp när du är utanför landet.
Men Ottawa advokat och internationella och terrorism omvärldsanalytiker David Harris erbjuder ett varnande anteckning om att tolka stadgan rättigheter i ljuset av de nuvarande nationella säkerhetsfrågor.

“Vi förståeligt nog har ett större fokus på individen, och jag tror att måste fortsätta … Men jag är lite oroad över att vi har gradvis och obönhörligen lett oss i riktningar som är oförenliga med den allmänna säkerheten”, sade Harris, en före detta chef för strategisk planering vid CSIS före Khadr fallet.

Harris erkände att medan “plutoner av exceptionellt välmenande och välutbildade jurister är korrekt och kraftfullt förespråka kundernas intressen i nationella säkerhetsfrågor, kan jag inte se en hel del offentliga samtalet i, och praktiskt taget alla juridiska uppmärksamhet , de typer av bakgrunder, förutsättningar och hot jag har sett på marken. Jag tror som speglar brister i yrket och samhället i stort, och det stör vår förmåga att söka en sann balans i en känslig balans problem. ”

Medan jag fortfarande skriver nästa bok (Barnen i Guantanamo) som behandlar barnen i lägret i Guantanamo Bay riktas en specifik tanke bland en av dem, den enda kvarvarande bland barnen som av USA ansågs så farliga och i åldern 13-15 år gamla att de behövda [...]]]> BARNEN I GUANTANAMO – OMAR KHADR FÅNGE I GUNATANAMO

Medan jag fortfarande skriver nästa bok (Barnen i Guantanamo) som behandlar barnen i lägret i Guantanamo Bay riktas en specifik tanke bland en av dem, den enda kvarvarande bland barnen som av USA ansågs så farliga och i åldern 13-15 år gamla att de behövda fängslas på Guantanamo. Han kom till Guantanamo blott 15 år, och hålls fortfarande fången på Guantanamo trots hans garanti att få avtjäna resterande tid i en ”plea bargain) framtvingat efter år av isolering, tortyr och andra övergrepp som enda utväg.

Historien om Omar, barnet på Guantanamo, berättelsen i min bok om familjen Khadr och dess öde är en gripande och tydlig historia hur det omöjliga kan bli verklighet, det fria och harmoniserande blir en sann och grym uppvaknande av ett händelseförlopp ingen trodde var möjlig, hur ett land som USA förblindad av sin hämnd och krig mot terrorismen glömmer bort alla spärrar för att uppfylla sin dröm, att uppnå makt, välstånd och vi kan, de enda som kan – vinna!

Denna jul, som så många andra så umgås vi med familj och vänner, så vill jag riktar en tanke åt Omar Khadr, en syndabock i ”kriget mot terrorismen” för två länder – USA som hållit honom fången på Guantanamo i nio år och Kanada där hans hem finns och hans familj vänta – hur ska såren för honom ur allt detta kunna rättfärdiga resultaten av USA:s behandling av barn i Guantanamo.

Han plus 21 andra barn vid en ålder mellan 13-15 år i Afghanistan, där han (15 år) hade tagits med av hans far som jobbade åt en välgörenhetsorganisation med att samla in pengar för hjälp åt behövande familjer, han påstods nu samla in pengar åt al-Qaida, Omars öde blev att han missbrukades av de amerikanska myndigheterna vid Bagram och Guantanamo, ålades anklagelser för krigsbrott, han har varit eftersatt under sin långa prövning av den kanadensiska regeringen. Inget av länderna, USA som förgriper sig på en ung fånge när han beslagtogs, Kanada som inte vågade ifrågasätta brydde sig, när det är just det de borde, han borde ha rehabiliterats snarare än straffas,” i enlighet med FN:s fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om involvering av barn i väpnade konflikter, även om, Kanada i synnerhet , har stått upp för rätten barnsoldater i andra länder, men nu var det så att unge Omar var ingen barnsoldat.

I oktober 2010 fattade Obama administrationen ett beslut, en särskilt låg punkt, i respekten för lagen, när Omar var tvungen att gå med på en grund som del i sin studie av Militärkommissionen, ett löfte i utbyte som ett resultat att han skulle få avtjäna åtta års fängelse, och med bara ytterligare ett år i Guantanamo följt av sju år tillbaka i Kanada. I grunden handlar det hela om att Omar acceptera (mot sin vilja) att han kastat en granat som dödade en amerikanska soldat under eldstrid som ledde till hans tillfångatagande i juli 2002 ( vilket aldrig bevisats att det var han som kastade granaten och kan vara osant), och att han var en ”främmande oprivilegierade fientlig krigförande”, som var skyldig till krigsförbrytelser eftersom han inte hade rätt under några omständigheter, att engagera sig i en stridssituation med amerikanska styrkor, trots att han fångades i en krigszon i ett land där USA var i krig (det har aldrig visats att han var engagerat, men befann sig i ett hus som blev beskjuten av amerikanska specialstyrkor).

Hela denna historia är för USA ett kännetecken och kan enbart betecknas med ordet –Skamligt! Oavsedd så har de senaste två månaderna för Omar varit särskilt påfrestande bland alla de tidigare händelserna, störande därför att han hålls fortfarande fången på Guantanamo, trots att, enligt villkoren i grunden handlar om att han redan skulle överförts till kanadensiska vårdnaden.      

Som både Globe och Mail rapporterat i veckan, säger an av medlemmar i Omars kanadensiska juridiska team, John Norris, ”Han är naturligtvis frustrerad, han vill gå vidare med sitt liv och har all anledning att få göra så.”

Artikeln sade också att både den amerikanska och den kanadensiska regeringen fortfarande hävdar, som de redan gjorde i oktober när tidsfristen gick ut den 31 oktober att ”förseningarna är bara en del av en komplicerad process, att ingen avsiktlig förhalar detta”, anmärkningsvärd när de har haft 12 månader på sig att förbereda detta.

Och inte direkt förvånande ligger beslutet nu hos Leon Panetta, försvarsminister eftersom man nyligen godkänt en ny lagstiftning av kongressen. Problemet är att Panetta måste ”intyga” till kongressen att Kanada är ett lämpligt ställe för en dömd terrorist( här kom det – en terrorist blev nu Omars titel efter att drivits till en plea bargain), en nation som inte kommer att tillåta honom att attackera USA framledes och en som har kontroll över sina fängelser, enligt Pentagons talesman överstelöjtnant Todd Breasseale.

”The Globe and Mail tillade,” det har inte hänt och Omar Khadr kan inte gå någonstans förrän det gör det. ”Lt Col. Breasseale förklarade också att efter kongressens införande” begränsas vår förmåga att överföra fångar från Guantanamo i 30 dagar efter att vi informera kongressen om vår avsikt att överföra den enskilde, men utgör inget krav efter 30 dagar.” En nästan ”katt och råtta lek” och inget annat än löjlig, ett land som Kanada kan knappast betraktas som ett osäkert land med alla de mest paranoida medlemmar i USA:s kongress som förmodligen ser spöken överallt omkring dem.

Globe och Mail beskrev det dock som generande för Leon Panetta och beskrev det som ”den udda, potentiellt pinsamma, kravet på formell certifiering till kongressen som en nära allierad kunde lita på att inte tillåta en dömd terrorist att attackera amerikanska intressen igen.” Helt sjukt och sanslöst, och jag har tidigare angett exemplet med de amerikanska fångar, inklusive amerikanska terrorister, vem garantera att de inte gör nya brott och anfaller mot amerikanska intressen?

Ironiskt nog så har nya Authorization Act orsakat bestörtning på grund av dess rubbade bestämmelse om obligatorisk militär vårdnad av alla terrormisstänkta, men som möjliggör överföringar utan certifikat, om en rättegång undertecknades före, förklarade Gobe och Mail. (Om inga nya kryphål hittas)

I den mest alarmerande passagen i artikeln hävdas det att Omar på grund av sin plea bargain deal ” får hemresa till kanada , men det finns inte uttryckligen garanterat det” – det förefaller för mig vara inget annat än en avslappnad revisionism, när hela syftet med denna affär var att garantera Omars återvändande till Kanada – och följdes av ett citat från en anonym amerikanska tjänsteman, som förklarade detta rakt på sak” …ditt land vill inte ha honom tillbaks.”     

Tyvärr så famlar Omars advokater i mörkret om hans framtid och Pentagons talesman, John Norris sade att ”hittills har vi inte fått några ord om en tidpunkt för överförandet.”

The Globe and mail noterar att vissa juridiska experter i Kanada anser att Omar ”har ett starkt fall enligt kanadensisk lag, att släppa honom strax efter det att han repatrieras” och att om han avtjänar den vanliga tredjedelen av sitt straff kunde han vara fri år 2013. Detta är naturligtvis under förutsättning att han kommer att få lämna Guantanamo. Som angetts i tidigare artiklar så är USA manipulativ i att bevaka sina intressen och lägger gärna ut olika former av kryphål. Detta konstaterades också i en artikel i ”The Lawyers weekly” den 16 december, där man konstaterade att det inte var en tillfällighet att den dag som Omar blev berättigad till överföring till Kanada, den allmänna säkerhetsministern Vic Toews ” sade till underhuset att Khadr hade ”frivilligt ” erkänt sig skyldig till anklagelsen för att ha dödat en amerikansk soldat. Som ett resultat av detta, finns det farhågor för det internationella överförande av dömda enligt lagen (ITOA), som passerade år 2004, enligt vilken Omar skulle vara tillbaka, men denna kan bekvämt nog ändras i enlighet med ny lagstiftning för att ge ministern ” förmågan att förneka en kanadensisk gärningsman rätt att återvända om det skulle ”äventyra den allmänna säkerheten.”   

Errol Mendes, professor i juridik i Ottawa, preciserar dessa farhågor tydligt och anger att han ”fruktar att Harpers regering kan spela ett elakt spel för sin konservativa bas, för vilka Khadr är” oerhört impopulär och helt enkelt ” ruttna i helvetet” innan man tillåter hans återkomst till Kanada.”

 Är det ett lämpligt beteende att efter nio år sedan Omar beslagtogs, genomgått brutala och kvalfulla tider?

 Jag tror tyvärr att högerfalangen i den kanadensiska regeringen bortser från det faktum att han var ett barn när han beslagtogs, torterats, misshandlats och utsatts för andra övergrepp, och istället tycks tro att han bör överges för evigt eller fråntagen sitt medborgarskap på grund av den upplevda och påstådda synden av sin far, vilken den nu var eftersom den aldrig bevisats.

 Omar har förlorat nästan halva sitt liv i Guantanamo, har varit fängslad i mer än hela andra världskriget, har varit utsatt för olagliga metoder enligt internationella konventioner vilket ingen från USA kommer att ställas till ansvars för. Han är en människa, trots ideliga försök att avhumanisera honom eller som John Norris förklarade ” Hans ande är mycket stark, han är en allvarlig ung man som arbetar hårt med sina studier i kanadensisk litteratur, geografi och historia och är också engagerad.”

 Av en brevväxling mellan Omar och en professor i litteratur vilket jag kunnat ta del av finns följande, mest gripande att läsa:

”Barn hjärtan är som en svamp som kommer att absorbera det som är omkring det, som våt cement, mjuk tills det skulpterade på ett visst sätt. Ett barns själ är en helig deg som måste utformas på ett heligt sätt.” 

Har Pandoras box börjat öppna sig genom Abdel Hakim Belhadj allias Belhaj, den libyske rebelledaren, som utsatts för tortyr av Storbritannien, av USA i Thailand och av Gadaffi i Libyen. Han anmäler nu den [...]]]> BRITTISKA REGERINGEN UNDER PRESS – LIBYSK REBELLEDARE ÖPPNAR ”PANDORAS BOX ” – EFTER TORTYR AV STORBRITANNIEN. USA OCH LIBYENS GADAFFI

Har Pandoras box börjat öppna sig genom Abdel Hakim Belhadj allias Belhaj, den libyske rebelledaren, som utsatts för tortyr av Storbritannien, av USA i Thailand och av Gadaffi i Libyen. Han anmäler nu den brittiska regeringen då när detta inträffade 2004 under Tony Blair.

Abdel Hakim Belhadj (Belhaj), en libysk militär befälhavare och rebelledaren som chef för Tripolis militära råd, tidigare ledare för den libyska Islamic Fighting Group, har nu väckt talan mot den brittiska regeringen och säkerhetsstyrkorna för dess nyckelroll i hans olagliga bortrövanden, överlämning för en barbarisk behandling och tortyr inkluderande även hans dåvarande gravida fru Fatima Bouchar, i mars 2004. Det skulle visa sig att bli en lång och grym väg som väntade dem.

Belhaj har också identifierats som Abu al-sadiq, har instruerat advokater på Leigh Day&Co att vidtaga rättsliga åtgärder vilket även inkluderar välgörenhetsorganisationen Reprieve som agerar USA:s rådgivare som även inkluderar undersökande stöd.

Bakgrunden är att när Belhaj år 2004 överlämnades i händerna på britterna, amerikanerna och slutligen Gaddaffi regimen var han bosatt i Bejing, Kina, efter att tidigare ha lett motståndet mot Gaddaffi regimen, och har under en kort stund varit bosatt i Afghanistan. Det var i början av 2004 som hans fru, Bouchar började frukta att de stod under övervakning som de bestämde sig för att söka asyl i Storbritannien. På flygplatsen, redan tidigare hade de varit fängslade och deporterade till Kuala Lumpur i Malaysia deras destination före Kina. Vid ankomsten greps de och hölls fången i flera veckor, sedan berättades det till dem att de skulle få resa till Storbritannien via Bangkok. De tvingades ombord på ett flygplan, på väg till Bangkok, som Reprieve förklarade i ett senare pressmeddelande. Här blev de avskilda och överlämnades till amerikanska myndigheter och fördes senare vad de tror var ett amerikanskt hemligt fängelse där de utsattes för en ”störtflod av barbariska behandlingar”. Om det var i Thailand, då kan det hävdas att hemliga fängelset använts för att hålla ”värdefulla fångar” som stängdes året 2002 samtidigt som en ny anläggning tagits i bruk i Polen.

Belhaj har förklarat att när han inte förhördes ”hängde han vid sina handleder från krokar i sin cell under längre perioder med huva, ögonbindel och brutalt misshandland. Hans fru Fatima Bouchar har sagt att hon behandlades så illa att hon fortfarande idag har svårt att tala om detta.

Fortfarande isolerade från varandra, befann de sig nu helt plötsligt I Libyen efter att ha förts dit från Bangkok av amerikanska myndigheter. Det var ett helt normalt förfarande i de olika överföringar som hade satts i bruk. Belhaj besattes i vanlig ordning med svart huva, bojor i golv och tak i planet i en stresstålig ställning, oförmögen att sitta eller ligga under hela de 17 timmar som flygresan tog. Till detta kan vi ”lägga till det brittiska elände” med stoppade flyg för att fylla på med nytt bränsle i Diego Garcia, det brittiska territoriet i indiska oceanen har hyrts ut till USA under många år och det har förekommit rykten om förekomsten av ett annat hemligt fängelse i regionen.

Väl framme i Libyen fängslades Balhaj under sex år i några av landets och världens mest brutala fängelser, däribland ökända Abu Salim i Tripoli, här hade tidigare 1200 fångar dödats i en massaker år 1996 av Gaddaffi styrkor. Hit avlämnades han av amerikanska styrkor, fullt medvetna om vad som väntade honom och han blev ”brutalt misshandlad, torterad, fick hänga från väggarna avskuren från all mänsklig kontakt och dagsljus”. Enligt hans egna uppgifter förhördes han här av bland annat ”utländska” agenter inklusive brittiska igenkända substanser. När han inte var till någon nytta eller nöje längre, hölls en 15 minuter lång rättegång varefter han dömdes till döden år 2008. Men han skulle utsättas för tortyren i ytterligare två år till, och sedan, 2010 släpptes han som en del i en överenskommelse mellan Gaddaffi och tidigare medlemmar av LIFG. 

Oroväckande nog var även Fatima Bouchar fängslat i Libyen och utsattes för aggressiva förhör. Hon hölls där i hela fyra månader innan hon släpptes tre veckor innan hon skulle föda. Både Retrieve och andra kunde notera att hennes och barnets hälsa var i mycket dåligt skick.

Enligt Cori Crider, juridisk direktör för Reprieve sa hon ” Mr Belhaj var helt villig att komma överens med den brittiska regeringen, Han gjorde det klart det han brydde sig om var en öppen ursäkt, att de som var ansvariga för att han och hans fru torterades skulle ställas inför rätta. Först efter det att dessa ansökningar ignorerades under en månad beslutade han sig för att rikta sitt missnöje offentligt.

Sapna malik för Leigh Day&Co tillade: ” Det barbariska handlandet i form av tortyr våra klienter fick genomgå, både i händerna på amerikaner och libyer är obegripligt och ändock verkar det som att Storbritannien var ansvarig för denna plågsamma kedja av händelser…Det är inte mer än rätt att de ansvariga för detta som har tilldelat dessa oförrätter inklusive de libyer som medverkat till detta måste ställas till svars så att sanningen kan komma fram för att Libyen slutligen kan vända blad.”

Skamligt nog, men ej förvånande så fanns det bevis av Storbritanniens roll i överlämnandet av Abdel Hakim Belhadj och hans fru Fatima Bouchar. Dessa kunde avslöjas i tidigare hemligstämplade dokument som uppdagades i Tripoli i september då Gaddaffi regimen föll, tacknämligt nog uppdagades de av Human Rights Watch. Dessa dokument visar på att den brittiska regeringen sade till den libyska regeringen, att de var i Malaysia i början av mars 2004, och Sir Allen som då var chef för terroristbekämpning på MI6 skrev till den ökände torteraren ”Moussa Koussa, chef för den libyska intelligens, han försökte senare i år fly Libyen regimen varpå han i korthet välkomnades i Storbritannien. I ett brev daterad den 18 mars 2004, som nu återfunnits besökte den brittiske premiärministern Tony Blair Libyen och Gaddaffi för att välkomna honom ombord som en allierad i ”kriget mot terrorismen”. Allen skrev ett pinsamt och självkomprometterande brev, i vilket han sade:” Viktigast, Jag gratulerar er på den säkra ankomsten av Abu Abd Allah Sadiq (Belhaj). Detta var det minsta vi kan göra för Dig och för Libyen att visa den märkliga relation vi byggt upp genom åren. Jag är så glad, att vi kunde hjälpa den tjänsteman vi skickade ut förra veckan”. Han tillade ”Lustigt nog fick vi en förfrågan från USA att kanalisera förfrågningar om information från Abu Abd Allah. Jag har ingen avsikt att göra så. Den intelligens på Abu Abd Allah var brittiska. ”Jag vet att jag inte betalar ngn flygfrakt men känner samtidigt att jag kan tilltala dig direkt om detta och är mycket tacksam för den hjälp du ger oss.”  

Belhaj är inte den första före detta motståndare till Gaddaffi regimen som passar in hos den brittiska regeringen. I oktober framträdde Sami al-saadi(Abu Munthir), en annan framträdande person i LIFG och begärde en åtgärd för att kräva skadestånd från den brittiska regeringen efter de dokument som upptäcktes i Tripoli som avslöjade den nyckelroll som MI6 spelade.

Dokumenten avslöjade ett fax som sändes från CIA till Moussa Koussa, bara två dagar innan Tony Blair besökte Gaddaffi som enligt vad Guardian uttrycker det ” visar att myndigheten var ivrig att delta i Saadis återgivning efter det MI6 och Gaddaffis regering fick i information”.

Det påpekades också ivrigt att efter Blairs besök meddelade Gaddaffi att han hade ”skrivit på £550 Maffär för gasprospektering med Shell, den brittisk-holländska oljejätten.” Tre dagar senare meddelades det att den mänskliga lasten som bidrog till denna affär var – Sami al Saadi – som hade gripits av brittiska agenter i Hong Kong med sin fru, två söner i åldrarna 12 och nio, och två döttrar i åldrarna 14 och sex. ”De tvingades på ett plan med sin familj och flögs till Tripoli och i vanlig ordning försattes frun och make med handfängsel, svarta huvor medan benen var sammanbundna med längder av tråd,” varvid efter ankomsten samtliga kastades i libysk fängelse. Medan hans fru och barn släpptes efter två månader av vad som kan beskrivas som ”psykologisk tortyr” förblev Belhaj fängslad i sex år under ständig upprepad tortyr som misshandel, elchocker och hot om att dödas. Han berättade att han förhördes bland annat om libyer i Storbritannien, de visade fotografier av ett antal av dem, och vid ett tillfälle ifrågasätts han av två brittiska underrättelseofficerare medan den libyska förhörsledaren var närvarande”. Det står klart att efter erfarenheter av libyska dissidenter i Storbritannien som hade sökt asyl i landet, är att efter Gaddaffis helomvändning så kunde hans fiender nu utsättas för godtyckliga fängslanden i Storbritannien, i fängelser eller husarrest och genom skamliga försök att återbörda dem till landets ledare, Gaddaffi. Även detta i klar strid mot FN:s  konvention om tortyr och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.  Guardian förklarade detta med att al Saadi hade bott i norra London i flera år under 90-talet, efter att ha sökt asyl i Storbritannien inklusive ett antal av hans medarbetare. Det kan misstänkas att han överlämnades till Gaddaffi mer som en gentjänst, en ”gåva” än en person som hotade den brittiska nationella säkerheten, som många andra blev de leksaker i ett deprimerande elakt spel.  

Guardian konstaterade att CIA´s fax klargjorde att det inte enbart rörde sig om Saadi utan gällde även hela hans familj, och trots den uppenbara vetskapen vad som väntade dem i Libyen överfördes de. Från brittiska UD vägrade man att kommentera, men advokater på Leigh Day&co och även Reprieves jurister påpekade att de hade identifierat övriga dokumenter bland handlingar från Tripoli cachen om al-Saadi, inklusive annan bevisning om MI6´s involvering i andra ärenden.

Tillbaks i oktober, sade Cori Crider angående al-saadis påståenden:” den brittiska säkerhetstjänsten måste erkänna att han kidnappats olagligen ” men av ministeriet tillåten vilket gav en ”teckningsoption till tortyr” Om det var jack Straw, förre utrikesministern så måste de omgående inleda en förundersökning om detta, med fokus på topparna av den brittiska regeringen. Den brittiska allmänheten, Saadis fru och hans familj, har en absolut rätt att få veta.     

Med både Belhaj och al-saadi som nu går in för att stämma den brittiska regeringen är det att vänta sig att det blir fler ärenden och svåra tider för sittande premiärminister David Cameron, som åkte till Libyen för att möta den kö av tortyroffer som söker sig till en grundlig undersökning av Storbritanniens användning av tortyr, och denna gång inte som 2009 då det inleddes en stor hemlighetsfull domarledd utredning, som än i dagsläge ens påbörjat sina överläggningar men har bojkottats av de allra flesta stora organisationer.

Tyvärr, men som redan påtalats många gånger tidigare så är det ett typiskt tecken av Obama administrationen att flitigt slippa svara på frågor gällande Bush administrationens inblandning i överlämnanden och tortyr och då gäller det inte enbart Belhaj och al-Saadi.

För de som är intresserade kan rekommenderas tidigare artiklar samt även tidigare böcker jag skrivit som, KAOS I USA, i spåren av september 10 år efter terrorattackerna, R2P – Rätten till skydd och Libyen m.fl.

Viktigast kanske att notera är dock historien om Ibn al-Shaykh al-Libi, tidigare emir av Khaldans träningsläger i Afghanistan. Han hade beslagtagits av amerikanare i Afghanistan och överförts till pakistan, varefter han sänts vidare till Egypten för att torteras vidare. Här kom han upp med en falsk bekännelse för att slippa fortsatt tortyr. Han sade att al-Qaida hade mött Saddam Hussein för att diskutera kemiska och biologiska vapen. Al-Libi drog senare tillbaka sitt påstående, men det användes trots allt för att rättfärdiga USA:s  invasion av irak, och al-Libi själv fick en rundtur bland USA:s tortyrfängelser innan han kom tillbaks till Libyen, där han också fängslades och torterades men till skillnad från belhaj och al-Saadi och andra överlevde aldrig al-Libi. I maj 2009 rapporterades det att han hade begått självmord i sin cell i Abu Salim fängelse, en historia med kunskap om Gaddaffi och Moussa eller CIA är svårt att tro, det finns nog större sannolikhet i att han torterades där till slut endast döden återstod för honom.

Oroligheterna i Pakistan fortsätter samtidigt som man avböjer resultatet av utredningen angående den senaste gränsöverskridande attacken som kostade 24 pakistanska soldaters liv. Premiärminister Ghalani säger att vissa institutioner i landet agerar som att det finns en stat i staten. Han kritiserar starkt säkerhetsstyrkornas oförmåga att upptäcka att Usama bin [...]]]> PAKISTAN FRUKTAR KOMPLOTT MOT REGERINGEN?

Oroligheterna i Pakistan fortsätter samtidigt som man avböjer resultatet av utredningen angående den senaste gränsöverskridande attacken som kostade 24 pakistanska soldaters liv. Premiärminister Ghalani säger att vissa institutioner i landet agerar som att det finns en stat i staten. Han kritiserar starkt säkerhetsstyrkornas oförmåga att upptäcka att Usama bin Ladin fanns på pakistansk mark(EPA).

Han sade vidare att konspiratörer skulle konspirera för att få hans regering på fall vilket ger ett oöverträffad utfall för landets mäktiga militär. Utan att därmed direkt namnge det militära sade Ghilani under torsdagen att vissa institutioner beter sig som stat i staten och varnade samtidigt alla att lyda valda parlamentet. ”Jag vill klargöra att konspirationer håller på att kläckas för att paketera den politiska styrelsen”, sade han när han talade inför en publik på National Arts Gallery. Hans utbrott kommer vid en tidpunkt när regeringen är alltmer isolerad medan ett brev som påstås vara skriven av före detta sändebud i Washington, Husain Haqqani som ber USA att avväpna en militärkupp i Pakistan efter deras mord på usama bin Ladin.

Det finns idag en skenande spekulation om att president Asif  Ali Zardari skulle tvingas bort från sin post efter den senaste skandalen som vägrar att dö ut, trots att han återvänt till landet efter två veckors medicinsk behandling i Dubai.

För två veckor sedan avvisade inrikesminister Malik dessa rykten om att en kupp skulle vara på gång men Ghilanis kommentarer visa på att medlemmar av administrationen anser att det finns vissa farhågor om detta. Genom sitt disciplinerade tal säger han att de följer konstitutionen och kommer att finnas kvar under regeringen.

Men avvärja frågor i riksdagen, åsyftandes armén efter försvarsdepartementet sade högsta domstolen ” det inte utövar någon operativ kontroll” över de väpnade styrkorna eller ISI, landets mäktiga underrättelsetjänst. ”Om de inte säger att de står under försvarsdepartementet så borde vi försöka komma ur detta slaveri, eftersom parlamentet inte har någon betydelse så torde även detta system inte ha någon betydelse, då den inte är suverän”, sade lagstiftare. Ghilani insisterade ”Ingen står över lagen, alla institutioner är underordnade till parlamentet”.

Tålamodet håller på att tappas, sade han att regeringen hade stått emot en storm av amerikanska påtryckningar över bin ladins närvaro på pakistansk mark, 26 novemberattacken av Natos attacker och 2008 års attacker mot Mumbai.

Samtidigt ställer han frågan” var har bin Ladin bott de senaste sex åren? På vilken typ av visum bodde han här? Varför har säkerheten inte tagits hand om när han bodde i landet utan visum i sex år? President Zardari och hans regering har förtjänat beröm enligt många för att framgångsrikt navigera skandaler och kräver deras avgång sedan han tillträdde efter pakistanska folkpartiet(PPP) vann valet i februari 2008. Men något beslut av högsta domstolen att undersöka memo, vilket rekommenderas av militären skulle enbart bygga en betydande press på presidenten i en tid av stora spänningar mellan armén och den civila regeringen samtidigt som spänningar mellan landet och USA stadigvarande ökar, när bidragen därifrån också minskar vilket utgör ett betydande bortfall för Pakistans ekonomi.

 Nästa val i landet kommer inte förrän i februari 2013, men oppositionen har redan på allvar påbörjat sin kampanj och många bedömare räknar med omröstningar någon gång under 2012. Det har visat sig att ingen civil ledare har någonsin genomfört en fullständig mandatperiod och förre premiärminister Nawaz Sharif har under denna vecka krävt snabba val.

Då kom beskedet – det var dålig samordning som ledde till pakistanska dödsfall i den senaste av otaliga gränsöverskridande attacker. Oenighet om detta understryker idag fortgående sprickor mellan USA och Pakistan bland ansträngningar att samverka för att hitta en gemensam lösning på kriget i [...]]]> OENIGHET – USA OCH PAKISTAN I LÖSNINGEN AV AFGHANISTAN

Då kom beskedet – det var dålig samordning som ledde till pakistanska dödsfall i den senaste av otaliga gränsöverskridande attacker. Oenighet om detta understryker idag fortgående sprickor mellan USA och Pakistan bland ansträngningar att samverka för att hitta en gemensam lösning på kriget i Afghanistan. Den amerikanska militären bekräftade under torsdagen att befälhavaren i Afghanistan har gjort allvarliga misstag under den senaste gränsöverskridande attacken förra månaden då 24 pakistanska soldater dödades.

En rapport om den 25 november – händelsen fann att ”bristande samordning av amerikanska och pakistanska militära officerare” och felaktig kartbild med information från Nato för att beskylla de pakistanska myndigheter var en stor blunder. Detta har spätt på en redan ansträngd relation länderna emellan.

Tusentals pakistanier deltog i massmöten i två olika städer ni i söndags för att uttrycka sin ilska över USA och Nato för den senaste flygrätten som dödades 24 soldater. Med anledning av detta har Pakistan blockerat viktiga vägar för tillförseln av USA-ledda trupper i Afghanistan. Obama har också utlovat en fullständig utredning av händelsen.

Bristen på samordning och felaktig kartläggning resulterade i ett missförstånd om den verkliga placeringen av de pakistanska militära enheterna. Tidig under torsdagen sade Pentagon ”Detta tillsammans med andra brister i information och aktiviteter och placeringar av enheter från båda sidor bidrog till det tragiska resultatet”. Pentagon tillade, ”För förlusten av liv – och för bristen på samordning mellan amerikanska och pakistanska styrkor som bidrog till alla dessa förluster – vi uttrycker vår djupaste beklagande.” Uttalandet var långt under vad Islamabad hade krävt efter tidigare uttalanden under söndagen då man ansåg att amerikanska ”styrkor handlat i självförsvar och med lämplig kraft,” och det bestämdes att amerikanska styrkor inte avsiktligt vilseledde pakistanska sambandsmän eller hade pakistanska säkerhetsstyrkor som mål. Rapporten har överlämnats till samtliga involverade. ”Vi kommer att titta på resultatet mycket noggrant innan vi avlämnar vårt svar” sade utrikesministerns talesman Abdul Basit inför journalister under torsdagen innan nyheten om de preliminära resultaten hade brutit ut i USA. Pakistanska tjänstemän hade tidigare sagt att attacken som började strax före midnatt, fortsatte långt efter det pakistanska kontakter larmade amerikaner för luftangreppet riktade mot pakistanska säkerhetsstyrkor. Pakistanska tjänstemän reagerade ilsket på denna attack och stängde av de vikigaste gränsövergångarna, som Nato idag använder för att frakta förnödenheter och personal till Afghanistan.        

När frågan åter igen togs upp under torsdagen hur snart Pakistan skulle öppna gränsövergångarna för Natotrafiken igen, svarade Basit att riksdagsledamöter och övriga ledare är i färd med att behandla denna fråga. ”Villkoren för ett engagemang måste ske på grundval av ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende”, sade han.

Ledande militära tjänstemän kommer att bestämma sig för om det ska vidtas några disciplinära åtgärder i samband med den senaste attacken enligt Pentagon.

”Vårt fokus nu är att lära av misstagen och vidtar konkreta åtgärder som krävs för att säkerställa att en incident som denna inte kommer att upprepas”. ”Vi kan inte fungera effektivt längs gränsen eller i andra delar av vår relation utan att ta itu med den tillit som saknas mellan oss. Vi hoppas därför innerligt att den pakistanska militären kommer att ansluta sig till oss för att överbrygga detta gap”.

USA är idag ense om att informationen som läcktes av manning har inte ”orsakat någon nationell skada på landets säkerhet”.

Ett mycket dåligt omdöme har däremot president Obama visat genom hans uttalanden som skulle bevisat att manning varit skyldig viket undergrävt domstolens objektivitet. 

Förra veckan, efter häpnadsväckande 567 [...]]]> BRADLEY MANNING – ETT NYTT ”JUSTITIEMORD”

USA är idag ense om att informationen som läcktes av manning har inte ”orsakat någon nationell skada på landets säkerhet”.

Ett mycket dåligt omdöme har däremot president Obama visat genom hans uttalanden som skulle bevisat att manning varit skyldig viket undergrävt domstolens objektivitet. 

Förra veckan, efter häpnadsväckande 567 dagar i fängelse har äntligen fången, Bradley Manning som anklagas för att ha läckt information till Wikileak börjat får sin första ”hearing” en slags av förberedelse eller dom över om det blir krigsrätt eller inte.

Och frågan som ingen verkar våga ställa är: Vad har han egentligen gjort som inte andra gör? Han har läckt information, kompromenterande för staten, försvarsmakten, underrättelsetjänsten över hur bristfällig deras interna organisation egentligen är. Information som släppts som visade sig vara inte till hjälp för fienden men chockerande för oss utanför, upprörande att ett land som USA, en rättsstat, demokrati som bekämpa diktaturer och kämpa för mänskliga rättigheter men som nu får en annan spegelbild av ett land som förtrycker, utnyttja sin position, använder organisationer, sin makt för att berika sin makt och sina tjänstemäns ställningar i samhället.

Manning slog larm, väckte den sovande björnen och har fått bära hundhuvudet nu i närmare ett och ett halvt år i fängelse, misshandlad, torterad av sina fångvaktare och har av president Obama redan bedömts som skyldig innan han ens har åtalats eller genomgått en rättslig prövning. Han riskerar nu livstids fängelse i militärt förvar. Trots de brott han anklagas för är det något som många av de amerikanska tjänstemännen gör eller har gjort med regelbundenhet: ”läcka sekretessbelagd information i allmänhetens intresse.”  

När manning i början hölls på ”Quantico” militärbas har han utsatts för extremt hårda och även plågsamma förhållanden som kunde innehålla att sitta ensam i sin cell 23 timmar om dygnet, avstängd från all fysisk träning eller umgås med andra fångar, fick klä av sig naken på natten och andra former av kränkningar och trots allt detta visade han inga beteendeproblem. Hade det inte varit för att han var amerikan, varit amerikansk militär så hade han först sänts till Egypten, USA:s tortyrpartner innan man sänds vidare till Guantanamo.

Men det kom också motreaktioner, visserligen få men vissa, över 250 rättsprofessurer inklusive Obamas konstitutionella juridikprofessor vid Harvard Lawschool, Laurence Tribe undertecknade ett brev som kallar behandlingen på manning som olagligt, grundlagsstridig med innehåll av olaglig tortyr. Även tidigare utrikesdepartementets talesman PJ Crowley, State Department, en ledande kritiker av Wikileaks blev tvungen att avgå från sin tjänst när han kallade behandlingen av Bradley manning för ”löjlig och kontraproduktiv och rent ut sagt dum” .

Ungefär samtidigt försvarade Obama Mannings behandling, han uttalade sig också offentligt genom att säga att manning ”bröt mot lagen” – innan han ens hade åtalats eller dömts för något brott. Många av de juridiska bedömare har hittat anmärkningar som olämpliga, kommando av ett olagligt inflytande. Glenn Greenwald ställde frågan:” hur kan Manning förvänta sig att få en rättvis rättegång, officerare som förhörs, när deras ”Commander in Chief” dvs. Obama redan bestämt hans skuld?” Regeringen bör naturligtvis stå utanför denna process, sina uttalanden som aldrig borde har yppats och behandlingen i domstol. Detta oavsedd vilket brott manning står inför. Men tyvärr så är regeringens egna bedömningar av de upplysningar och liknande handlingar som kommit in på arenan så mycket svårare att göra en objektiv bedömning. Därför är det kanske inte så konstigt när mannings försvar ifrågasatte polisutredarens partiskhet, tillika arbetande åklagare för justitiedepartementet. Det blir en slags kamp som ”David mot Golliat”.

Enligt mannings advokat, har Vita huset, State Department och försvarsministeriet redan utfört hemliga utredningar av Wikileaks avslöjanden. Varje sådan utredning fann att manning inte hade skadat den nationella säkerheten men regeringen har hitintills vägrat att släppa dessa uppgifter trots att de potentiellt kan påverka mannings fall. Och kan det inte påstås att det faktiskt är så att: ”regeringen själv genom sina olika ageranden genom sina tjänstemäns beslut faktiskt är de som har skadat den nationella säkerheten”.

Men många vet och visste redan från början att regeringens hysteri över avslöjanden som vilt har överdrivits från början har av tjänstemännen konsekvent men i tysthet erkänt att de inte kan peka på en enstaka person som skulle ha avlidit på grund av avslöjanden men som visade klart att de själva orsakat många dödas liv både soldater och civila. Myndigheterna har dessutom vilseledd allmänheten för att stänga ner Wikileaks.

För mer än ett år sedan sa dåvarande försvarsminister att de avslöjanden som var ”pinsamma” och ”obekväma” bör tonar ned den verkliga skadan. På frågan till Pentagon om Wikileak så var det officiella svaret att Wikileak borde märkas som terroristorganisation och den som läcker information dömas för förräderi. Ett scenario av” svart eller vitt”.

När dåvarande talesman för utrikesdepartementet PJ Crowley offentligt sade att avslöjanden hade skapat ”betydande skador” så medgav tjänstemannen privat att upplysningarna var ”pinsamma men medförde ingen skada”. Förvaltningen kände att efter dessa uttalanden så var de tvungen att offentligt säga att uppenbarelser hade skadat amerikanska intressen i syfte att stärka det juridiska arbetet med att stänga Wikileaks hemsida och väcka åtal mot Julian Assange. Med andra ord så innebar detta att de ljög för att hjälpa med sitt fall mot manning och Assange.

Samtidigt som alla dessa handlingar spelar en roll, och utgör ett välbehövligt fönster in i USA:s angelägenheter som visar på en alltmer löjlig hemlighetsapparat. Den mest betydelsefulla utrikespolitiska händelse som Wikileaks haft inflytande över är möjligen Tunisien och den demokratiska revolutionen, en händelse som USA applåderade över.

För mannings del har hans advokater tyvärr varit belagd med stränga restriktioner i att få vittnen godkända, väcka frågor, exempelvis ”Varför just denna information är hemligt?” Detta medför också att staten fråntar allmänheten möjligheten att lära sig om sekretess, arbetande under sitt namn och krona. Viktigt att notera, medan manning sitter i fängelse, en ung soldat, homosexuell och oförståendes för vad han egentligen skulle gjort så fortsätter de vanliga profiterande läckor av information bland högt uppsatta amerikanska tjänstemän i sin oförminskade styrka – och ostraffat i USA och i deras verksamhetsländer med följd att både mutor och korruptionen flödar och suger åt sig makt och pengar.

Under de senaste åren har amerikanska tjänstemän läckt sekretessbelagda uppgifter till många av de mest etablerade nyheter, publikationer om Afghanistan, Pakistan, Ryssland, Jemen och andra. Mycket av den information sannolikt mer klassificerad och på en högre nivå än Manning är anklagad för. 

För inte alls länge sedan läckte ”flera amerikanska tjänstemän” sekretessbelagda uppgifter till Bloomberg News angående ”Drönare” som kraschade i Iran, förmodligen en av de mest klassificerade uppgifterna. Amerikanska tjänstemän gjorde så dagen innan till Associated Press. 

Det är dock tydligt att USA:s anseende, redan före manning starkt ifrågasatt men med honom förlorat än mer i anseende av sin behandling av en enskild soldat som påvisat vilka brister som finns i det amerikanska militära systemet och kontroller samtidigt som landets dubbelmoral fått ett ansikte. Ett ansikte som landet själv inte vill inse att de bär på.

Terrorister som Krigare: Förvirrning i hjärtat av ”kriget mot terrorismen”.

Vi har tidigare under denna månad kunnat konstatera att senaten röstade med 93 röster för och med 7 emot sör att passera den senaste i raden av nationella lagar, ”Defense Authorization ACT” som inte enbart innebär att en budget på hiskliga [...]]]> DEL II.

Terrorister som Krigare: Förvirrning i hjärtat av ”kriget mot terrorismen”.

Vi har tidigare under denna månad kunnat konstatera att senaten röstade med 93 röster för och med 7 emot sör att passera den senaste i raden av nationella lagar, ”Defense Authorization ACT” som inte enbart innebär att en budget på hiskliga $662 000 000 000 i militära utgifter för nästa budgetår godkänts, utan också att den nya nationella lagen kräver att alla framtida terrormisstänkta sätts under militär vårdnad.  

Bestämmelsen utformades på ett hemlighetsfullt sätt av försvarsutskottet, som även tidigare förhindrade stängning av Guantanamo. Detta kunde uppnås genom två åtgärder: att förbjuda användningen av medlen för att köpa eller anpassa något annat fängelse för att hålla de 82 fångarna bland de 171 fångar som Obama har sagt att den vill hålla kvar (utan rättegång eller obestämd frihetsberövande) och med villkor för överföring av de övriga 89 fångarna som administrationen inte längre vill hålla vilket kan innebära att de förs till sina respektive hemländer eller att de döms och sätts i fängelse på fastlandet. Detta har gjorts efter noggranna övervägningar av Guantanamos arbetsgrupp som inrättades av Obama som inkluderade tjänstemän och advokater, inte enbart från myndigheter utan även från underrättelsetjänsten.

Men medan kritiker till vänster och höger länge kritiserat några planer på att flytta fångar från Guantanamo till USA:s fastland så har kongressens restriktioner för att släppa fångarna blivit alltmer betungande under de senaste två åren, sedan lagstiftare först röstat på att förhindra att Guantanamo fångar förs till fastlandet av någon anledning förutom att möta någon rättegång i en federal domstol. Detta följdes senare av ett förbud mot att föra fångarna till det amerikanska fastlandet, förebygga prövningar av federal domstol för Guantanamo fångarna med ett huvudsyfte att uttryckligen förhindra den planerade rättegången mot Khalid Sheikh Mohammed och de övriga fyra männen som anklagas för att ha deltagit i 11 september attackerna. Lagstiftarna började därefter införa restriktioner för frigivning av fångar som istället började betraktas som farliga. För ett år sedan hindrade lagstiftarna presidenten från att släppa ut någon av fångarna ” om inte försvarsministern Robert M.Gates kunde garantera säkerheten för det” som New York Times beskrev det vilket ledde till ett avsnitt i den senaste lagstiftningen som innebär att ingen överföring av Guantanamo fångar kommer att tillåtas ”om det finns ett bekräftat fall av en person som greps på Guantanamo som övergick till en sådan främmande stat eller enhet och därefter ägnat sig åt terroristverksamhet.”

Detta medför naturligtvis ett dilemma, en bromskloss på överföringar till länder med ännu ensam anspråk för återfall är monstruöst oproportionerlig, eftersom detta utgör ett fruktansvärt exempel på ”guilt by nationality” skyldig genom medborgarskap.  En horribel tanke bara att kläcka själva idén till det. Om vi föreställer oss att införa samma restriktioner för fångar inom det inhemska amerikanska fängelsesystemet, ” ingen kan någonsin friges om det fanns någon som visar en handling av återfall i brott som registreras av en frisläppt fånge” vilket gör det uppenbart att den enbart fungerar om den används med en bred pensel av fördomar mot hela länder, människor av en nationalitet. Det visar på under vilken frustration och ångest lagar skapas när ingen har någon kännedom om en lösning för att hitta en syndabock att kunna använda sig av. Trots avsnitten om Guantanamo som de är utformade för att förhindra nedläggning av detta experimentella fängelse vilket är en skam i sig eftersom 10 årsdagen närmar med öppnandet av denna anläggning för godtyckliga fängslanden så vill de flesta av kommentatorerna förbise dessa delar av NDAA och fokuserar istället på de nya bestämmelserna och den militära vårdnaden.

Naturligtvis kan det finnas skäl för detta. En regering bör inte tillåtas att fängsla människor på obestämd tid och framförallt inte utan åtal eller rättegång. Det borde inte vara nödvändigt att säga det här nästan 800 år efter Magna Charta undertecknades och över efter att ”det femte tilläggets ändring” ratificerades. Men denna så okomplicerade princip, likställd med förståelsen av ett barn, är det uppenbarligen så att den är förlorat på en majoritet i den amerikanska senaten eller så är det girigheten och maktfullkomligheten som tagit över i Senaten. Därför förra veckan röstade senaten ….för att bemyndiga den verkställande makten att använda militären för att fånga och hålla amerikanska medborgare  på obestämd tid utan rättegång – kanske i Guantanamo – om de bara är misstänkta för samröre med en terrororganisation eller liknande organisation eller medlem i en sådan organisation även om de misstänkte ägde rum på amerikansk mark. Detta ger en mycket skev bild för många, hur kan jag bli misstänkt, vad utgör ett samröre, kan en bekantskap eller en sympati vara samröre och vara grunden för misstanke? Hela detta nya system skapar en misstänksamhet, ett misstänkliggörande av sina medborgare speciellt kanske bland de med arabisk utseende, en anmälningsskyldighet för att friskriva sig själv från misstanke och ansvar som gör att vi snart har ett USA att likställas med ” ett DDR, Östtyskland med Stasi övervakandes var och en”, en hemsk men närliggande tanke.

Av denna anledning välkomnas personer som Sheldon Richman och andra kommentatorer som korrekt slå larm men å andra sidan är senatens agerande endast en logisk förlängning av det grundläggande problemet i hjärtat av ” kriget mot terrorismen” och Bush eran som ett meningslöst sätt.

Den 10 september 2001, var terrorister fortfarande brottslingar och hade framgångsrikt åtalats som sådan i amerikanska domstolar. På mindre än sex veckor efter 11 september attackerna hade fyra män – Mohamed al Owhali, Khalfan Khamis Mohamed, Mohamed Odeh och Wadih El-hage dömts till livstids fängelse utan möjlighet till benådning för sina roller i al-Qaidas bombning av två amerikanska ambassader i Kenya och Tanzania den 7 augusti 1998. Men när Bush-administrationen förklarade ett ”krig på al-Qaida och talibanerna kom två parallella världar till sin existens. I de följande federala rättegångar som ägde rum för dem som anklagades för terrorism medan i andra där soldater blev terrorister så blev de krigare och rättsliga prövningar – om de var planerade endast skulle ske i Guantanamo och skulle enbart utgöras av militära prövningar. När Bushadministrationen fann sin leksak, sitt ”krig mot terrorismen” utmanades även Guantanamo och CIA:s hemliga fängelser, från extraordinära överlämnanden till godtyckliga frihetsberövanden och tortyr – programmen skars upp eller stängdes av. Omkring 273 av fångarna på Guantanamo släpptes och CIA:s hemliga fängelseprogram avslutades när, i juni 2006 Högsta domstolen påminde förvaltningen om att dess ”krig mot terrorismen” fortfarande innebar att fångarna hade rätt till ett grundläggande skydd av en gemensam artikel 3 av Genévekonventionerna, som förbjuder tortyr och annan form av ”kränkande av deras personliga värdighet, i synnerhet förödmjukande och förnedrande behandling.”

För president Obama har frågan om Guantanamo till stor del blivit en arvsfråga, om än att han inte ha bråttom med att ta itu med denna när han började upptäcka att detta skulle innebära att ifrågasätta amerikanska accepterade principer vilket skulle anstränga hans relationer me motsidan än mer än vad de redan är.Iställethar han nöjt sig med att förlita sig på att hålla kvarvarande fångar på grundval av kongressens godkännande av användning av militärt våld som hade godkänts veckan efter 11 september, och har visat att han har små ambitioner för den typ av vårdnads frågor som slutade upp med att skapa problem för hans föregångare.Iställethar han blivit förförd av ”drönarattacker och mord” på fiender från långt håll, även amerikanska medborgare elimineras utan rättssäkerhet. För Senaten – och särskilt lagstiftare i ”Armed Services committé” fanns lagar som reglerade internering av terrorister utgörande en amerikansk besatthet, trots att det nu är tio år sen 11 september attackerna och Usama bin ladin har mördats av just USA och de flesta av al Qaidas ledare har dödats, eller i några fall är i Guantanamo. 

Dessutom har federala domstolarna hela tiden visat på att de är mer än kapabla att rättsligt pröva terrorister, och har klart mer och bättre möjligheter än det militära systemet i Guantanamo. Men med denna nya lagstiftning är senaten på väg att döda en federals domstolsprövning för terrorister för all framtid. Trots ett omfattande motstånd, särskilt från tjänstemännen inom den verkställande makten som är oroad över att den militära obligatoriska frihetsberövande av terrormisstänkta kommer att bli farligt kontraproduktivt. Detta ger en möjlighet till förnyade CIA program med speciella fängelser och svaret på denna oro är enkel. ”Återgå till lagstiftningen före 11 september och lagför terroristmisstänkta som brottslingar”.

Men samtidigt innebär det utlämningar, eller försök till detta till andra lämpliga länder. Vad den inte innebär är vad de driver för slags av obligatorisk vårdnad av alla terrormisstänkta – terrorister som vill vara krigare men som det inte är, aldrig varit och kommer aldrig att bli. Åtminstone inte i USA:s mening eftersom det är denna som är utslagsgivande bortom alla internationella konventioner. En sak måste vi komma ihåg att kan USA komma undan och det uppfyller deras syften så gör de det utan någon sympati för mänskligheten eller vad övriga tänker i en vedertagen amerikansk anda ” My Way.” Detta får avsluta artikeln del II där en framtida artikel kommer att behandla frågan – ” USA – orsak till terrorismen och ny grundplatta för framväxten av terrorister på främmande mark”?

 Via utredaren framkom under måndagen att en uppsättning kablar som finns på mannings dator inte kunnat öppnas och offentliggöras. En skadad fil hade sparats av den amerikanska regeringen från utsläpp av ytterligare 10 000 hemliga kablar. Under denna fjärde dag av förhöret med Manning och som [...]]]> BRADLEY MANNING – FÖRSVARETS DAG ATT KORSFÖRHÖRA ÅKLAGARENS VITTNEN

 Via utredaren framkom under måndagen att en uppsättning kablar som finns på mannings dator inte kunnat öppnas och offentliggöras. En skadad fil hade sparats av den amerikanska regeringen från utsläpp av ytterligare 10 000 hemliga kablar. Under denna fjärde dag av förhöret med Manning och som är till för att fastställa om han ska möta krigsrätt eller inte. En rättsmedicinsk utredare har vittnat om en uppsättning kablar som finns på en av Mannings datorer men som inte kunnat offentliggöras.

David Shaver, en agent specialiserad på databrott berättade för domstolen under söndagen att ett kalkylblad hade hittats på en av mannings datorer innehållande en stor mängd kablar, samma antal som publicerats av Wikileaks. Han sade även att tusentals andra kompletta ambassadkablar omhändertogs av vilka några var hemliga.

Under måndagen under korsförhör av mannings advokat Coombs, sade Shaver att dessa kablar – 10 000 av dem – var i en fil som var skadad och inte kunde öppnas utan specialverktyg. ”När de skapades gick ngt fel, när ngn försökte öppna dem gick det inte” det var således en skadad fil. Förhandlingen kunde också vittna om flertal brister på säkerhet på Mannings enhet. Bland annat fanns inga lösenord för att komma in i datorerna och det fanns inga förbud för att ladda ner kablar bekräftade Shaver.

USB portarna på mannings dator var däremot blockerade som en del av arméns politik så att ingen kunde hämta material till ett USB minne, program eller information från en. Mannning hade däremot laddat ner ett program (Roxio) så att han kunde bränna CD skivor på båda sina datorer. Under söndagen kunde vi höra från shaver att han hittade ett program på mannings dator som är konstruerad för att möjliggöra snabb nedladdning av filer. Enligt åtalet kunde manning ladda ner en enorm mängd av dokument med hjälp av programmet, Wget. Han började använda programmet i mars 2010 och hade därefter använt detta ett hundratal gånger.

Under måndagens förhandling hördes också från Mannings tidigare rumskamrat i Irak, Eric Baker, en militär polis som beskrev Manning som en enstörig datanörd.”Jag kunde vakna mitt på natten och han skulle sitta vid sin dator” sa han till domstolen. De delade rum i Bagdad i oktober 2009, men när han misstänkte att Manning var homosexuell bröt Baker sina samtal med honom. ”Kontentan av vad du sa till honom så var det bäst att inte prata alls?” frågade Coombs. ”Ja” svarade soldaten. Baker tillade att Manning hade anförtrodd honom att han hade en önskan att lämna armén.”Jag minns att han sa att det inte var på grund av honom” berättade han för domstolen. Det finns ett tiotal vittnen kvar att gå igenom under förhandlingen som är planerad att avslutas på fredagen denna vecka.